Hon har ett fotografi i sitt vardagsrum, det står på en hylla tillsammans med andra viktiga minnen som hon sparat genom åren. Just detta fotografi är speciellt eftersom det alltid framkallat en känsla av lycka och välbefinnande hos henne. Men det vore en efterkonstruktion att säga att hon minns den där höstdagen år 1985 strax innan hennes bror föddes. Flickan på fotografiet var ungefär två och ett halvt år gammal då det togs och det var hennes mor som höll i kameran. Hennes far stod snett bakom flickan och de bar båda två stickade tröjor. Deras ansikten vittnade om att det var en underbar och stillsam dag. Framför sig sköt de sina skottkärror, flickan den lilla och fadern den stora.

Många år senare upptäcker hon att hon har behov av att fråga honom om sin barndom. Hon känner en stark längtan efter att ta honom i famnen och stryka honom över huvudet. De är far och dotter, men främmande för varandra. Hon har en önskan om att kunna prata om det som är viktigt. Det som man måste få veta innan tiden rinner ut och det blir för sent. Far och dotter, visst har de en relation. De konverserar till exempel om tidningsartiklar, musik, arbete och semester, men de viktiga frågorna som maler i hennes huvud förblir osvarade. Hennes läppar orkar aldrig formulera orden och de stockar sig i halsen. Tungan blir torr i gommen och de osynliga frågetecknen blir hängande i luften. Det finns en sorg inom henne som under åren vuxit sig stark och tagit över en del av kroppen. Sorgen har svärtat ner hennes själ och mörkat hennes tankar. Flickan har genom åren blivit allt för duktig på att låtsas och hålla fasaden, men innerst inne har hon burit på en längtan av att bli avslöjad. En längtan av att bli bekräftad och förstådd.

Hennes far var en ljus man som spred glädje omkring sig, men kvinnor såg ofta att det fanns någonting annat i honom, någonting svårdefinierat. Bakom den polerade ytan av humor, charm och självsäkerhet fanns en kall kärna av mörker. Det var som om han bar på ett hjärta som var gjort av glas och kunde brista vid minsta ansträngning. De kvinnor som befann sig i närheten av flickans far verkade alla ha en gemensam längtan. Det var en längtan efter att få ta honom i famnen, stryka bort hans sårbarhet och skydda honom mot allt det onda.

Flickan har under olika perioder av sitt liv önskat att hon kunde återuppleva den där höstdagen 1985. Kanske för att fotografiet i sig var ett visualiset ting av den tysta längtan som hon burit på i så många år. Kommunikationens läkande kraft fick henne tillslut att formulera det otänkbara och svårpratade. Hennes far visade sig ha förmågan att ta in och lyssna på en liten flickas önskan om att bli sedd och bekräftad. Och flickans far har nu fått frid. När hans tid kom såg hon en rakryggad gestalt runda krönet där han gick mot ljuset. Det var viktigt för henne att fadern fick gå i frid, utan ånger och outalade ursäkter.

Hon minns känslan då bördan föll likt ett glas mot stengolv, den splittrades i miljontals hanterbara bitar. Det som tidigare hade fastnat i halsen på henne hade nu hostats upp. Befrielsen från att ha konfronterats med sin rädsla gjorde henne euforisk. När flickans börda föll från hennes axlar kunde människor runt omkring henne enbart ana fragment av den lättnad som infann sig. Vinsten av att den smittade av sig på fadern gjorde att hon själv blev fri från de bojor som så länge fängslat henne.

Tidigare hade hon aldrig tillåtit smärtan att bli en del av sig. Hon var rädd för vem hon skulle ha blivit om hon hade släppt taget och kontrollen. Då hennes mask föll i bitar och anletet inte längre ställde upp på mer skådespeleri sänkte sig ändå ett lugn över henne. Någon hade brutit sig in i hennes inre och sagt de orden som hon så länge velat höra. För första gången i sitt liv var hon blottad, men det gjorde ingenting eftersom hon kände sig livs levande.