Fångad i mina lungor och att andas ut ustället för in i förfallet i de oceaner som dränker ljuden som inte finns om de inte hörs och aldrig finns det någonsin något som berättar om hur jag aldrig vågar andas in för tänk om jag spricker för precis så våldsamt är det att ens bara finnas till när fingrarna är som klor på den hand man använder för att bära rädslan och aldrig vågar man släppa taget fastän man vet att man inte kan minnas allt inte spara på allt när ibland man måste vässa sina klor för det är innuti allt som gör ont finns och bär man inte rädslan i handen bär man den i magen som barnet i livmodern när man låter den växa och bli större och tillslut går allt sönder och alla hinnor brister och kvar står man och stirrar ändlöst bort för i nutiden kan man inte stanna kvar för där finns man inte längre.