Peter Englund tror inte på författare med sociala talanger.
Han ifrågasätter varför man ska skriva
om man kan le och tala med hela världen.

Men inte ens den sociala talar om allt med alla.
Den som ler är nödvändigtvis inte gladare än den slutne.

Det är som att säga till sitt barn
" Du kan inte sjunga"
när man menar att hon inte har någon sångröst
och på det sättet tystar ett behov
Barnet slutar i kören eller börjar mima sina sånger.

Ska den sociala slänga sin penna och prata istället?
Det låter som en klar begränsning av uttrycksformerna.

Det handlar om ett behov. Inte om personlighet.

Innebär detta att alla i svenska akademien är sura och osociala?