När döden väl inträffat är det försent att utföra mirakel. Det visste Seth redan när han ställde sig på knä framför den nakna kroppen som låg utsmetad över asfalten, men ändå försökte han. Han lade sina händer på pojkens lår, lät de smeka upp längs vaderna, höfterna. Fingrarna utforskade naveln och de utbuktande revbenen. Bröstvårtorna var märkligt styva där de satt på var sida om bröstkorgen, stirrande upp mot honom som två rosa och blinda ögon.
I skuggorna bakom Seth hördes fortfarande kvinnans kvävda snyftningar. Lockarna i hennes långa bruna hår tycktes bölja som vågor. De sköljde längs med trottoaren mot honom och kittlade hans bara fötter när bränningarna bröts mot läderaktiga sulor.
Varför, tänkte Seth. Varför har man så många hål i kroppen, och varför dör man om man råkar skaffar sig ett extra?
Hålet i pojkens huvud såg helt naturligt ut. Lika naturligt som en stjärt, bara det att den satt i pannan. Han hade inte blivit träffad av någon kula, så som kvinnan bakom honom hade påstått – det här var ett hål som växt fram under en längre tid.
”Någon har knullat med hans hjärna”, mumlade Seth och medan han smekte kring den cirkelformade öppningen såg han hur det pulserade därinnanför pannbenet. Han fortsatte stimulera öppningen med sina fingertoppar tills en tjock vit vätska välde fram och plötsligen hostade pojken till, stönade. Hela kroppen krängde upp från den gråsvarta asfalten och spändes i en båge.
”A-a-a-ah…”, pojkens läppar darrade och ögonen visade bara vitorna.
Han hade sett det förut. Mirakelmän som Seth stötte på sånt här ganska ofta.
Han vände sig bort från kroppen och lade sin hand på kvinnans axel. ”Jag kan inte göra något för den här pojken”, sade han och smekte med fingrarna längs hennes hals.
”Men…”
Kvinnans röst avbröts tvärt när handen slöt sig kring strupen och klämde till.
”Du kan inte längre andas”, sade han och såg ned i den förvånade kvinnans ansikte. Tårar trängde fram ur hennes svullna ögon. ”Jag knycklade ihop ditt struphuvud. Du kommer aldrig ta ett andetag till. Aldrig.”