Välborne Fröken, hjärtans allrakäraste fränka.

Jag hade förhoppats, att jag efter eder tillsäjelse,
varefter jag ock stor längtan haver, skulle hava fått
tala med Eder, min käraste, till att bjuda Eder god natt.
Men efter den lyckan mig ej haver fått vederfaras, då
haver jag den dristighet uppå mig tagit, utav den stora
affektionen och goda vilja, där, som mitt hjärta
(det olycksaliga) alldeles med emot Eder uppfyllt är,
detta grova och skitna papper med min onda stil till
att bemåla, vilket dock likväl (efter jag i hast ej annat
kan bekomma) mig skall tjäna Eder mitt ödmjuka och
trogna sinne till all tjänst och god vilja, uti stadighet,
i alla mina dagar, hembjuda, så ock eder ödmjukeligen
att bedja att framhärda i den gunst och benägenhet
och därhos stadigt i Edert dygderika hjärta. Betrakten,
att jag bär sorgen för Eder, och ändå jag från Eder måste
skiljas med kroppen, skall dock hjärtat och tanken stadigt
hos Eder bliva, och efter det jag befruktar att jag en tid
lång måste eder syn och umgänge mista, så haver jag
velat detta blomstra, som tyskarna Vergiest nicht mein
kalla, eder tillhanda sända, bedjandes att I detsamma
för dess stora ringhets skull icke allenast ej velen förakta,
utan det upptaga med sådant hjärta, såsom det varder
visserligen eder översänt utav den, som Eder önskar
många mål 1000000 goda nätter, och den som där
bliver till sin död
Eder
trogne och tjänstvillige frände
G.A.


Gustav II Adolf förstod att uttrycka sig i den sirliga stil,
som hör barockens tid till. Ebba Brahe älskade han
i ungdomens vår, men nödgades avstå ifrån på grund av
politiska orsaker. Bakom de sirliga maneren spårar man
en uppriktig böjelse. Initialerna under brevet samman-
bindes i originalet med begynnelsebokstäverna
i Ebba Brahes namn.