Erik

I den vackre idyllen och i byn Knäbäck bor Erik.  Erik alstrades fram, kommen från en fiskefamilj, existerandes i generationer. Eriks såg dagens ljus år 1940.
Ett kärleksbarn, som med tre äldre halvvuxna syskon, blev det omhuldade, bara varat.
En kärlekens renässans för mamma Emma och den väderbitna fiskaren Emanuel.
Erik växte upp i den lilla byn, lekte tafatt mellan husen i knäbyxor, byggde kojor i bokskogen och sprang barfota, hela sommarhalvåret, i den varma sanden, mellan näten vid strandkanten.
Sommargästerna, konstnärerna kom år efter år och Erik och barnen i byn fick sina grindslantar utan slagsmål. Byn blomstrade i två världar, som spann trådar i varandra och möttes i mjuk omfamning.

I slutet av 1940-talet började det mullra dock, dovt och ihärdigt men inte av åskan. Militären köpte in den stora heden Ravlunda för stridsvagnsövningar. Skotten dånade och splaschade ut i havet. Bom, bom.
Stackars fiskar.
En fiskmamma hittar inte sin unge.
Fiskeläget Knäbäck låg inom området, men utanför riskzonen. Under 1950-talet inköptes mer avancerade stridsvagnar, som kunde skjuta längre än de gamla, nå fler fiskar och då hamnade Knäbäck, långt innanför riskzonens gräns. Maktens makt bestämde sig ensvåldigt, för att evakuera byn och riva den.
Eriks och bybornas lyckliga dagar var över. Stora protester utbröt från både bybor, fiskefamiljer och konstnärer, som såväl människor i övrigt, som förstod värdet av denna fridfulle vackra plats där himmel mötte hav.
Men inte hjälpte det mot försvarsmakten, makten och män med stora Picka-Lurver, i små huvuden.
Fem myror är inte mer, än fyra elefanter.
Domen fälldes över Knäbäcks öde och byggmästare Liljedahl från byn Sankt Olof, åtog sig uppdraget att riva Knäbäck. Då han och andra intressenter insåg värdet, av den idyll som fiskeläget skapat, tog de vara på det bästa byggnadsmaterialet, köpte mark vid Rörum strand, två mil söderut, norr om Simrishamn och återuppförde Knäbäckshusen där.
Alla familjer evakuerades och spriddes för vinden i en stor radie, till andra byar eller gårdar eller små hus.

Den 1 oktober 1956 upphörde Knäbäck att existera.  
Pang.  Schaa-Booom.
Stridsvagnarna sköt det som återstod av byn i flisor. Ett dammoln uppstod som spreds över hela Hanöbukten och när det hela dalat fanns inte Knäbäck längre. Knäbäck vid Knäbäcken var borta.
På åsen ovanför satt Erik med stor sorg i hjärtat och såg på. Såg på det som inte längre fanns.

Det enda som har återstått genom åren, är de dundrande stora kanonkulorna och allt bly som öst ner i havet.