Erik, Emma och Emanuel.


Den 1 oktober 1956, när den lila idyllen och fiskebyn Knäbäck upphörde att existera, var Erik 16 år. Hans sorgfria barndoms by bara försvann. Gick upp i rök. Sönderbombades för högre makter. Invånarna och familjerna i Knäbäck evakuerades till närliggande byar och gårdar. När de, Knäbäckshus, som hade möjlighet att flyttas och återuppställas vid Rörums strand, två mil söderut var färdiga, var det få Knäbäcksbor som flyttade dit. De hade sorg i hjärtat. Husen låg på fel plats. Husen var även moderniserade med el och vatten och blev för dyra för de flesta Knäbäcksborna.

Erik flyttade med föräldrarna Emma och Emanuel till en liten gård, utanför en liten by, några kilometer från Knäbäcken. Den lilla gården var belägen i slutet av Brösarps norra Backar. En del av naturreservatet Drakamöllan, som kallas Humlan. En storslagen vacker plats med böljande sandkullar, en slingrande å, bokskogsraviner och en faunarik hed.
Gården tillhandahölls av stadsmakten.
Den lilla gården gav rum för några kor och en tjur, några höns och katta.

Emma skurade sitt trägolv, kärnade sitt smör och vävde trasmattor med trultig sång.
Emanuel tittade på korna och vissnade ihop. Han längtade till närheten av havets viskning och fiskarnas dans. Vindens smekande nyp och vågornas sugande gung. Den knarrande sanden och det rullande skvalpet. Den salta lukten, i kliande näsborrar och platsen där tystnaden talade i naturens mäktiga ljud, som snabbt kunde ändras till ett vågande dån.
Han satte sig på en bänk, utanför stugknuten och där sjönk han ihop med tomma ögon, stirrande i fjärran. Mjölkstinna kor råmade, Emma sa, upp med dig gubbe och Erik sa, snälla far. Men Emanuels väderbitna ansikte rynkades ihop, som ett russin och huvudet sjönk.
Hans korta avbrutna promenader till ladugården, tog till sist slut. Han gick bara till träbänken och satt där med katta och kisade i fjärran.

Erik fick börja ta hand om korna. Hans ungdom var över.
Hans gick ofta till Knäbäcken och satt och såg ut över havet, med byxorna vilande, mot dammig sargad husgrund och fötterna dinglande i luften, medan tistlarna började bygga bo i ruiner.
Erik blev ensam. Hans dag bestod bara av, att sköta den lilla gården. Vänner och ysterhet blev ett minne blott. Där fanns bara Emmas trinda kuckel och Emanuels tysta suckar.
En dag när Erik kom förbi träbänken, satt Emanuel hopsjunken, som en malpåse. Han var död.

Åren gick för Erik och Emma i ensam lunk. Men nu började även Emma sitta mer och mer på träbänken. Hon satt där lutad mot husväggen och en av hennes satta rosor, hade nått sprudlande fullängd och omgärdade henne ömsint, med prunkande utslagenhet och binas surr. Emma smackade förnöjt.
När vädret inte tillät, så gick hon in och satt vid sin vedspis, vid sin rutiga vaxduk och drack kaffe på fat med sörplande andetag.
En dag sa hon till Erik, som kom lunkande från kohagen förbi bänken. Du, ska du inte leta upp en liten söt jänta, du? En fästmö din, sa Emma med glappande tandlös mun och plira med sina pigga ögon. De är nog inte så bra, att alltid ensam här gå, klucka hon.
Erik ryckte till, muttra tyst och vandrade oberört vidare förbi bänken.

På kvällen gick Erik ner till havet. Satt på ruinerna bland den låga strandvegetationen, småblommorna, rosorna, det vajande strandgräset och lyssnade på den porlande bäcken som mötte hav, såg vågornas lockande bölj. Böljande vågor som sugande långsamt, viskade ut en längtan.