Kapitel 4. De två kvinnorna baktill i polisbussen pratade med varandra mellan tuggorna och allesammans kunde njuta av det stilla regnet mot plåten ovanför deras huvuden. Snart nog smattrade regnet mot hela bussen och det var ett tryggt och inbjudande välkänt ljud som verkade skänka trygghet hos människorna där de satt och väntade på att flickan skulle börja prata. Men flickan sade inte ett ljud. Det var precis som om hon blivit stum av händelserna runt omkring sig eller som om hon var dövstum från födseln. Men så var inte fallet. Hon hörde vad som hände runt omkring henne även om hon inte hela tiden avlyssnade rösterna omkring henne. I hennes öron lät det mest som sorl. Hon befann sig fortfarande i en sorts serie av dagdrömmar som avlöste varandra och kunde inte förstå att verkligheten försökte tränga sig på utifrån och in i hennes egen värld.
Till slut tröttnade kvinnorna på att försöka lirka några ord ur henne och så kördes hon iväg till närmsta sjukhus och ungdomsavdelning. Där placerades hon i eget rum och betraktades som en chockskadad patient.
Det gick ut efterlysningar som ställdes till människor som skulle känna igen flickan på bilden som sin familjemedlem, sin dotter, sin vän och så vidare. Veckorna gick och ingen hörde av sig trots att polisen även gick ut i skolorna med hennes bild och signalement. Flickan fortsatte att vara tyst. Hon satt på avdelningen och dagdrömde sig bort. En av dagdrömmarna gick ut på att hon stod vid ett övergångsställe fast inte ända framme vid trottoarkanten, utan närmare gräsmattan bakom henne.

Finito