Senast jag var på bröllop blev det ett visst ståhej. Efter kyrkobesöket befann jag mig på mottagningen i föräldrarnas trädgård och barnen var så lyckliga som barn gärna är i deras olika åldrar. Det var inte så många gäster komna i början och jag var också tidigt där och hjälpte en smula till med arrangemangen. När sedan folk kom i sina bilar och ville som parkera litet härs och tvärs på uppfarten ställde jag frivilligt upp som samordnare och fick dem att något litet foga sig i mina uttryckliga order om ordning och reda.
Nåja, till slut droppade folk in i denna trädgård, fast en del gick in i huset först av skilda anledningar. Kanske för att se om husets olika rum för sanitet verkligen fungerade fullgott i detta hörn av världen. Jag fann mig stå i trädgården beundrande den stora tårtan med ett stiligt brudpar längst uppå när en man med ett strålande leende i sitt ansikte närmade sig mig med utsträckt hand och yttrade ett
-Jag tror inte att vi har träffats?
Och jag naturligt nog ville gissa hans namn.
-Eriksson?
-Dan Andersson, angenämt.
Jag tog det förstås som även han sökte gissa mitt namn och förstod att vi båda var för sig hade misstagit oss. Varför jag något sent försökte rätta till misstaget. Jag lät honom ströva vidare eftersom en kvinna i något högre ålder även hon sträckte fram handen och denna gång gick det bättre.
-Eriksson? Frågade jag och fick till svar
-Eriksson. Amanda Eriksson.
Jag blev förstås glad över att ha gissat rätt varför jag genast begav mig iväg från henne för att söka upp den som jag först hälsat på. När jag gjorde detta förde vinden med sig några förströdda ord som lät ungefär som ’och ni?’ vilket jag som hade ryggen till de nästkommande gästerna inte kunde härleda till någon särskild person. Jag skakade det av mig som en hund ruskar på sig efter en mindre regnskur.

Småintressant fortsättning i kapitel 2.