Du testar linan
balanserar på en skör tråd
och ber till något
att du inte ska falla
i dina egna smilgropar
(igen)


och du stryper tillbaka
orden ner i strupen
mest för att du inte vill
att något ska lämna dig
inte ens dina egna andetag


dina fingrar är fulla
nikotin och beroende
du lämnar små drogspår
i dina smekningar


och du är rädd
rädd mest hela tiden


Rädd för att investera känslor
I något, i någon
För det finns så många defekta
Blodkroppar i människohjärtan

Och virusen sprider sig
Bildar spindelväv i våra köttdräkter
Äter upp blixtlåsen
Så att vi aldrig kommer ut
Aldrig kan trä av oss obehag
Aldrig kan vara någon annan
Inte ens för en dag

Och du försöker rädda det sista
Du har kvar av ditt självhat
För utan det är du vakuum
Du är avståndet mellan två älskare
Som kvävt sitt kärleksbarn



Och den stickande känslan
I ditt hjärta
Är rytmen din hjärna kämpar med
Disharmonin som följer varje andetag
Som lämnar dina läppar
I ett försök att göra något rätt


tills du inser att du hyperventilerat hela tiden
slösat bort hela livet i en sekund
och nu räknar du baklänges
för att spola tillbaka tiden


tillbaka, tillbaka, tillbaka,





tillbaka till framtiden