Jag började se livets ljusa sida
Hittade något jag kunde lira
Fastnade i skiten som lyste så klart
Men snart rullade det hela i en väldans fart
Och jag snubblade så snabbt som fall från ett tak
Efter ett tag var det svårt att stå rakt
Ansiktet va blå och där stod jag på tå
Undrade om jag skulle vara en av dem få
Som höjde en skål för det dem lyckats gå ifrån
Många tystnat för att de dåligt mår
Men jag i min lila trikå höjde rösten ändå
Och skrek ut mitt sista hopp som försvar
’’DROGER ÄR INGET ALLS ATT HA KVAR’’