Jag ska riva allt det som en gång var,
dölja spåren efter det som har hänt.
Jag ska skriva nya vackra historier,
i förnyelsens våta cement.

Det är hög tid att glömma det gamla,
dags att släppa det vi hade en gång,
låta alla sprickor komma upp till ytan
och täcka allt med armerad betong.

Men om något gror där under fasaden,
något som kämpar för att ta sig ut,
måhända att det spränger betongen,
och blommar upp som det gjorde förut.

Det är tråkigt att historian slutar här,
men jag förstår att du ville slita dig loss
För hur vi än vände och vred på vår värld,
så fanns det aldrig riktigt tid för oss.

Det är så mycket jag vill tacka dig för
och jag kommer att sakna dig Caroline,
men tack för att du gav mig fast mark
att bygga vidare på - och inte en ruin.