Bokskogen glänste av det nyfallna regnet och luften var mättad av jorddoft. Genom trädkronornas blad silade solljuset in. Det var en vacker plats hon kommit till, men hon hade ingen möjlighet att stanna där. De som jagade henne kunde komma vilken minut som helst, även om hon lyckats få ett försprång. Hennes far hade en gång sagt att hon sprang som ett rådjur, lika snabbt och graciöst, och när hon blivit skrämd fick rådjuret inom henne liv.

Snåren av sly bakom henne rasslade oroväckande samtidigt som himlen än en gång förmörkades av regnmoln. De var nära nu, hon kunde höra kvistar brytas under deras fötter. Hon såg sig villrådigt omkring efter en flyktväg, men skogen var gles. Hon skulle synas vart hon än sprang. Allra helst hade hon velat fly tillbaka in bland de täta snåren, men hon kunde inte riskera att möta dem som hon flydde ifrån.

Hennes långa ljusa hår fladdrade i duggregnet när hon till slut sprang uppför kullen. Hon visste inte om hennes jägare kommit ut ur snåren, men hon vågade inte vända sig om och se efter. Risken att snubbla bland drivorna av fjolårslöv var alldeles för stor. När hon kommit över krönet såg hon en bäck med täta klungor av träd runt. På andra sidan bäcken bredde en blommande äng ut sig. Att gömma sig vid bäcken kändes osäkert, men hon hade inte tid att hitta något bättre. Röster hördes på andra sidan kullen och hon räddade sig in bland de bladtäckta grenarna.

Hjärtat slog som en hammare i hennes bröst där hon satt på en hal sten mitt i bäcken. Hon kunde inte fly längre, hennes våta hår hade trasslat in sig i en gren. Det var bara en tidsfråga innan de skulle hitta hennes gömställe, men det enda hon kunde göra var att sitta blickstilla och lyssna på regnet och ljudet av fotsteg. Hon darrade av utmattning och rädsla, och fick anstränga sig för att hålla sig kvar på stenen som bara blev halare ju mer regnet tilltog.

Plötsligt såg hon i ögonvrån att någon närmade sig hennes gömställe. Han kom över ängen och såg ut att vara jämnårig eller något äldre än hon själv. Hon satt så stilla hon kunde, men trädens grenar var glesare åt hans håll och det var inget tvivel om att han hade sett henne. Med en beslutsam min vadade han ut till henne. Han lade fingret mot sina läppar samtidigt som han tog fram en kniv ur fickan. Hon stelnade till, men gav inte ett ljud ifrån sig för att inte avslöja var hon befann sig. Han måste ha märkt hennes rädsla för han lade sin fria hand på hennes axel och såg henne ett ögonblick i ögonen, som om han ville lugna henne. Stående i bäcken skar han sedan av grenen som hennes hår fastnat i och hjälpte henne ner från stenen. Han tog hennes hand i sin och de sprang i regnet över ängen, bort från skogen och rädslan.

Hyddan låg bakom ett hallonsnår, nästan ända nere vid vattnet. Lutad mot en brant såg den ut att vara byggd av småpojkar, men den höll ute regnet som nu öste ner utanför. De satt på golvet av mossa, hon insvept i en filt, medan han försiktigt lirkade loss hennes intrasslade hår från den avskurna grenen. Hon hade aldrig sett honom förut och studerade sin hjälpare i smyg. Han hade gröna ögon och ganska kort, brunt hår, han var lång och rätt så söt. Det sista tänkte hon samtidigt som hon rodnade och log. Hon var glad att tankeläsning bara förekom i filmer.
"Vem är du?" frågade hon.
"Din vän", svarade han. "Du kan stanna här inatt medan regnet drar förbi, så följer jag dig hem imorgon."

Hon väcktes av solen. Utanför hyddan hade nattens regn sköljt bort all ont ur skogen och en talgoxe sjöng muntert. Hennes kläder hade hängts upp att torka och hon bytte genast och vek ihop de lånade. Det rädda rådjuret inom henne hade somnat, och hon kände sig trygg när hon gick hemåt i solskenet med sin hand i hans.
"Jag bor inte långt härifrån", sade han när de skildes vid hennes dörr, "om du vill kommer jag tillbaka."
"Kom snart", bad hon, gav honom en snabb puss på kinden, tackade ännu en gång och gick sedan in.

Havet var oroligt och vågorna slog in med full kraft mot den ödsliga stranden. Himlen var tung av moln och det blåste kraftigt. Det var nu tre år sedan han räddat henne i bokskogen, och nu stod hon här på stranden i hans famn. Med handen mot hennes mage kunde han känna den ännu lilla rundningen under hennes tunika. Snart skulle de vara tre, och han log vid tanken på hur underbart livet kan vara. Vid samma bäck som han henne första gången de träffades skulle han bygga barkbåtar åt den lille och hon skulle återigen sitta på en sten mitt i bäcken, denna gång glad och med håret dansande i vinden istället för intrasslat i en gren. Deras liv tillsammans skulle bli lyckligt, för han visste att tillsammans kunde de klara av allt.

Från de blygrå molnen började dropparna falla. Hon stod och spanade upp mot sanddynerna, som om hon hört sina jägare från tre år tillbaka. Han kunde känna rådjurshjärtat slå hastigt. Han höll om henne hårdare och viskade i hennes öra:
"Hos mig är du trygg, jag stannar hos dig."