Kamera, en Voigtländer hade Anna fått till tjugoårsdagen av en kavaljer som illa sargade hennes unga själ. Det blev några kameror till innan tiden var mogen för den digitala. Hon gick in i datorns fotobehandling och strax hade hon gått vilse. Hon kämpade sig loss från fördomar och gamla bortakommanden. Hon jobbade på med att förena gamla foton till släktporträtt mot purpurröd bakgrund med stänk av svart. Fars släkt hamnade på det röda. Mors släkt på det blå. Moderns familj fick en inramning i kobolt och djuplila. Pompösa fotografier av husfar och husmor saknades i hennes eget hem. Men två stora fotografier i guldram, prydde sängkammaren. De blossade i röda och gula färgschatteringar. De sprakade i morgonsolens ljus. Fotografierna hade hon sparat under titeln Superbilder i datorns minne. I åratal hade hon jagat den morgonrodnad som vaknar sprakande och fager i öst vid bastustranden. Det tog lång tid att reda ut vid vilka tillfällen morgonen lyser så som hon ville. Praktfullast var den i mars och i september vid vår- och höstdagjämningen. Tidpunkten för soluppgång vid sjuans morgonkaffe var passlig för fotografen. Flere år å rad gick fotograferandet i stöpet på grund av gråa moln och regn. Vid årets höjdpunkter, de två dagjämningarna bevakade hon morgonhimlen som en uggla på sin sork. Plötsligt en höst var den där. Morgonen lyste, etern sprängde alla fördämningar, himlen flammade, atmosfären bjöd på varje skiftning från terrakotta till karmosin yppigt mellan ljus och mörker. Morgonkaffet stod och droppade, Anna slängde på sig morgonrocken, ryckte till sig sin proffsiga digitala kamera, rusade ner för backen mot sjön, blottade objektivet och märkte för sent att hon glömt glasögonen på sängbordet. Hjärtat dunkade, tiden knapp, om ett par minuter skulle panoramat vara ett minne blott. Luta dig mot björken, håll stadigt i kameran och tryck, tryck, tryck, manade hon sin hand till handling. Den ödesmättade minuten var över, förtrollningen bruten, stranden, bryggan, sjön, skogsranden, himlen hade återgått till sitt vanliga, bruna, blåa, gröna och solljusa. Var det märkliga ögonblicket bevarat i bitter i kameran eller endast på näthinnan? Pustande av ansträngning efter uppförsbacken satte sig Anna vid datorn, förde över elektroniskt minne från en apparat till en annan, väntade skälvande på den sävliga installationen, svetten lackade. Plötsligt återuppstod den röda solen med måsarna över sjön. Scenen sprängde datorns bildskärm, färgade av sig på motsatta väggen och sjönk sakta in i den stolta kamerakvinnans själ som ett livslevande utropstecken. Tjutet ekade inom hemmets väggar i arla morgonstunden. Jag lyckades, jag lyckades! ropade hon till sin käraste!