veckodagarna ustakade på vitt schema
mellanrum mellan varje
dagarna försvinner
tycks bli kortare med varje andetag
likt hösten kommer närmare
med varje steg

och jag som inte vet
när sista dagen tynat bort
vad som väntar
i samma stad
jag aldrig lämnar
trygghet, rädsla, hopp, förlust

Löven är täta
i trädens skrud
men inte föralltid, nej
när det vita pappret slängts, knycklats ihop
då kommer löven att falla
bruna
gjorda
avmätta

likt jag, ännu en höst