Denna afton var det månen
som lyste upp vår väg

Vi rörde oss i cirklar
ute på de yttersta klipporna
det var hemma i våra
tankar just ikväll

Havet, som nyss var så vilt
hade lugnat sig nu
ville oss inte illa
inte denna afton

Ville smeka våra öron
som mjukt läder
med ömetssalva

Månen är kaninernas vän

De satt i aftonandakt
ingen störde dom
de tillbad den
som de såg som
sin skapare på himlavalvet

På kaniners vis
små nickningar
och taktfast trummande
med tassen

Godhet är ett begrepp
vi fått för att klara
att bära våra svåra
tankar

Om det inte finns Godhet
om allt är relativt
går vårt förnuft
bitar


Kaniner
är inte goda
inte onda
de är blott och bart
kaniner

Främlingar för oss
vi kan inte se med
deras ögon
inte tänka kaninens
Tankar

Til vilken nytta?

Ingen såg deras
andaktsstund
inte något av min ras

Rasen människa
Vi hade inte tillträde
till månens maktsfär
inte heller till kaninernas
verklighet

Det taktfasta språket
dusn duns i marken
var deras


Vi såg bara månen
Ut mot den öppna
vidden

Havet

Och månen, högt
stod den
en himmelsk lykta

Och ingen kom undan
det starka

Skenet