När orden faller som lösa pusselbitar, när tiden slutar ticka.
Andetagen fryser fast i lungorna på alla som ser, på alla som försöker att blunda.
Se vad jag gör, alla ögon på mig. Alla krossade drömmar i min svettiga handflata.

Skapar cirklar av förvirring när vi alla tar varandra i händerna. Andas in genom näsan,
håll andan och känn hur precis alla väsen i vår värld flyter ihop. Till ett. Till två. Oändliga
monster utan krav. För jag älskar dig. Jag vill plantera ett frö världens mest döda mark,
se den förvandlas med dina sockersöta andetag. Med dina formuleringar. Ordkonstnärinnan.

Lucida tankar, som aldrig formuleras. Som aldrig kommer passera medvetandenivån. Det är dom
jag söker efter. med ljus och lykta. Dina ofödda tankefoster som avslöjar dig i din nakenhet.
Som inte kan misstolkas. Som är du. I din enkelhet. Du biter dig i tungan ibland. Jag ser det.
När det rinner en strimma blod från din mungipa, då vet vi alla att du hade någonting magiskt att säga.
Någonting som skulle förändra världen. Till det bättre. Men du är tyst, i din livslånga njutning.