Det är ett elände, när kroppen slits ut. Det kan inte förstås av en som är ung.
Men att plötsligt få svårt att gå - bara så där över en natt - är inte lätt att begripa ens för den som bär på själva orsaken, på knät.
Inomhushaltning har det varit idag i väntan på något av sjukvårdsförvaltningens mer eller mindre geniala och troligen mindre imminenta drag.

Så vad-då?
Man kan ju musicera. Sitta där och skriva, läsa, lyssna på radio eller spela Alfa-Pet med sin hustru. Men någon riktig glädje vill liksom inte riktigt infinna sig en dag som denna.

Tills.

Jag tar mig en stor djävla whisky, öppnar dörren ut mot skymningen och ställer mig där på trappan för att lyssna till den natt, som nu sakta sänker sig.
Och därvid omedelbart får höra en helt fantastisk kör, en konsert nere från fjorden, en konsert av röster från vårupprymda sångsvanar.
Kan någon sång vara så jublande! Finns en större frihet eller längtan förborgad någon annanstans än i strupar på trumpetande, änglavita sångsvanar.

Ja, det frågar jag mig, antagligen relativt ensam i glädjen, när jag så häller min dryck ner i den ömmande vänstern.
Innifrån huset, bakom den gläntande dörren, hör jag efter en stund min hustrus klara röst:

"Jag hör också svanarna. Men är det inte säkrast, Ingmar, att du tar en andra i högern? Det blir så lätt obalans annars. Och du kunde bli förvirrad av fågelsången och ramla".