Jag blev allt jag inte ville vara. I avskildhet, i bortstötande, i avsmak i förakt och krälande i smutsen. I samma stund älskad, mjuk, sann, mild, stark och värdefull. Som sliten i stycken av vargarna, kunde aldrig hålla dem stången. På avstånd, de kom nära som lamm.

Min unge har gjort orätt, min kärlek svallar över brädden allt till trots och jag ser dig över andra sidan och vet att det är nära slutet. I stillhet finns en smärta av saknad och den gråt som stiger är inte din. Hur lagar man ett hjärta rött. Hur drar man stålet ur kroppen och hur känner man sin samtid för nästa resa.

I samma stund jag får din ungdomliga taniga värme genom min trötta hud så vet jag varför jag fortsätter. Jag vet varför jag är genom dessa dagar. Jag förstår att jag behöver dessa dagar, nätter, stunder, möten, källan till det onda var det goda.

Och när tåget lämnar perrongen finns jag kvar, jag är där för dig. Och jag kommer aldrig att göra det igen. Jag gör det igen varje gång, som du. Jag gör allt, och allt för mycket, ofta och ändå aldrig nog. Du säger att jag inte går ihop, det gör jag inte. Mitt Yang lämnar sin skugga där månen blänker över ett vatten. I allt det skrivna, i allt det sagda, i allt det nära.

Där finns jag, även om jag inte vill att det ska vara så.