Ett civiliserat samhälle som inrättning för en gemen-
skapens boning synes verkligen kaotisk och destruktiv,
för de som haft tillfälle till en tankepaus, och vari består
denna gemenskap enär medlemmarna i samhällsgemen-
skapen inte känner varandra mer än på vad de säger till
varandra när de anstränger sig i att föra dialog och som
i det praktiska endast förevisar motsatserna till det de
samtalat om ? vari består gemenskapen om inte i ensam-
heten som de ammar lika väl som sina lögner, där de gift-
er sig som främlingar och skiljer sig som kändisar ? Den
medvetna individens solitära utforskande av livets men-
ing röner alltmer större upptäckter än i gemenskapens
fängelse, där personligheten hämmas av gemenskapens
grupptryck,tankens ensamhet är det unika i varje hjärnas
cerebration, och om vi bara vågade uttrycka dessa skulle
allas våra masker falla.Samhället är en ömtålig inrättning,
där det endast behövs ett sandkorn för att kugghjulen
skulle börja gnissla och kuggarna hoppa ur,remmarna bör-
ja trassla sig och mekaniken gå sönder, så ligger det till
mellan det introverta och extroverta livet att skillnaden
mellan teori och praktik aldrig enhetligt sammanfaller till
ett enat lyckligt par i samförstånd, och det är civilisation.
Det är i all denna existentiella företeelse ett slags tvångs-
mässigt beroende av att den sociala individen av rädsla för
att umgås med sig själv, packar sig samman med andra exi-
stenser,vilket orsakat den invaliditet att människan som en-
skild individ icke existerar annat än i grupp, och som när
sina åsikter genom andras och ikläder sig därest ej heller
efter de fordringar hennes kropp och själ behöver,utan hell-
re dör än att förlora flockens anseende, för skulle hon bryta
sig loss, blir hon rov för flockens besvikelse, rädsla och av-
und, och som individen trots en demokrati är statskontroll-
erad ifrån vaggan till graven förbliver hon en civiliserad
fånge i gemenskapens fängelse.
*