Aldrig har en torsdag varit vackrare än den, då gondolen ankom till toppen av den blå kullen. Trötta och kålade steg vår vänner ur, fjädrar rättades ut och skrovliga skal putsades av. Men de kunde inte vara trötta länge. Ty himlen var fylld av glada flygande häxor och från himlen regnade sockerägg i alla regnbågens färger. Det var som hela världen höll fest denna torsdag. Peggy tittade ömt på det lilla ägget som fortfarande låg i fållen och så slog det henne. Jamen naturligtvis. Hur hade hon kunnat glömma? Plötsligt började Peggy fara omkring som en yrvind över kullen. Allt det mjuka som hon kunde finna samlade hon upp, dun, strå och en och annan peruk som hon inte ville veta var den kom från. Det gick så fort och lustigt det hela, att de andra inte ens hann blinka, innan stillheten åter lade sig. Så böjde sig Peggy ned, lade försiktigt ägget bland det mjuka och så lade hon sig som den höna hon var, försiktigt till rätta på det, tittade med majestätisk blick på sin vänner och sa, jamen hur skall annars ägget kunna fyllna? Nu skall vi dricka vin och äta bröd och ni, ni skal sjunga sånger man blir glad av. Då fann Pavo sin guitarr och från kullens topp kunde man höra, Eggs and Suasage (In A Cadillac With Susan Michelson) Och Peggy log.