Hej!

Mitt namn är Kasim
jag är 15 år
född och uppvuxen
i Afghanistan.

Alla ur min familj
är döda
mina föräldrar
mina båda bröder
och min härliga
lillasyster.

Resan hit till
det vackra fredliga
landet Sverige
minns jag inte
så mycket av
men det jag minns
är att min bäste vän dog
någonstans på vägen
förmodligen
av utmattning
i det lastbilssläp
vi gömt oss i
som som skulle
ta oss hit.

När chauffören
stannade
i Tyskland
för att äta
släpade jag ut
min vän
och lade honom
på en rastplats
sedan bad jag till gud
att vi skulle ses
igen
någon gång
i framtiden.

Så snälla
innan du dömer mig
och för att du ska förstå
vill jag att du tar min hand
så ska du och jag
flyga över sönderbombade
byar och skolor
där jag
en gång
levde lycklig
med min familj
spelade fotboll
med mina bröder
och skrattade
med min lillasyster.

Min lillasyster
blev
en mänsklig måltavla
i ett krig
jag aldrig har
förstått
och när
pappa begravde
henne
i vår trädgård
ville jag också dö.

Jag kan visa dig
platsen
där jag gömt
mina bröders
fotbollsskor
de hade på sig
när en mina utlöstes
på byns fotbollsplan
och de sprängdes
i bitar.

Jag vill också visa dig
den plats
där jag för sista gången
såg mina föräldrar i livet
innan vi skildes åt

för evigt.

Pappa sköts i huvudet
när mamma barbariskt
våldtogs
vartefter hon halshöggs
inför byns barn
innan jag
och min bäste vän
flydde upp i bergen.

Så min vän
jag har inte kommit till Sverige
för att fortsätta fly
jag är bara trött
ledsen
och sorgsen
mina ben
och min själ
orkar inte fly längre.

Så snälla
jag ber dig
ödmjukast
jag behöver
din kärlek
och empati
för att bearbeta
alla mina förluster
och min förlorade
barndom

för jag är ju trots allt

bara ett barn.