Lika dras till lika. Inte på grund av matchande personligheter, intressen, värderingar, utan på grund av matchande makt. Det är visserligen bekvämt och avslappnande för en mäktigare människa att umgås med svagare, men det är samtidigt ingen utmaning, inte "stimulerande". De vackra människorna ÄGER redan de fula, precis som de friska äger de sjuka, de framgångsrika äger de utslagna, de rika äger de fattiga. Detta är hela poängen med våra hierkariserande egenskaper: att strukturera makten, att på förhand ge svar på vem som äger vem, så att kugghjulen rullare lättare. Så att vi alla delar in oss i väl avgränsade skikt, antagligen med det bakomliggande syftet att de mäktiga ska ligga med de mäktiga, och så premiera framväxten av nya, allt mäktigare egon. Så föder maktviljan ständigt sig själv. Vad de svagaste och värdelösaste exemplaren anbelangar har de egentligen spelat ut sina roller så fort de etablerats, och det är för livets ändamål helt ointressant vad som händer dem. Alla dockor kommer ur samma fabrik; att en del är defekta hör helt enkelt till produktionsmodellen. Men även om livsviljan är svagare hos de svaga, så finns den fortfarande där. Samma begär och känslor. Samma vilja till makt, som söker varje chans att spela livets spel. Därav kommer det sig att de utstötta och missanpassade samlar sig i sina egna grupperingar. Inte för att stödja eller hjälpa varann, utan för att finna kanaler genom vilka även de kan få känna sig mäktiga. Alla söker människor att slåss mot, för att bevisa sin styrka och höja sig i strukturen. Allt är ordnat så att vi för det mesta rör oss i kretsar där oddsen är relativt jämna, och vi har genom detta också en övat upp en helt omisskännlig känsla för om vi "spelar i samma liga" eller inte. Det är förstås påhitt, alltihopa; makten ligger där vi lägger den, vilka egenskaper vi satt som maktbetingande är mänskligt godtyckligt. Det enda viktiga är att det finns NÅGON struktur, så att vi kan värderas olika. Så börjar "allas lika värde" framstå som en fullkomligt absurd idé, med tanke på hur både våra strukturer och livet självt säger tvärtemot.

Vi lessnar på den som ständigt är svagare, då det här inte finns någon makt för oss att vinna. Vi lessnar på den som ständigt är starkare, då vi förstår att vi här inte KAN vinna. Vi lessnar även på den kamp som hamnat i stiltje och inte verkar leda någonvart. Inte konstigt att vi lessnar på varandra. Varje lång (och därmed per definition "lycklig") relation bygger på blindhet inför den egna situationens möjligheter - på att någon, eller båda, måste TRO att de har det bättre, att de alltså har mer makt, än vad de i själva verket har. "Dumma" människor stannar kvar, "klarsynta" och "rationella" människor bryter upp och rör sig vidare, mot nya utmaningar. Allt är förstås lika meningslöst, och går samma öde till mötes. Mötet och utforskandet av det nya är "spännande", enbart eftersom våra möjligheter här inte är helt kända. Ska vi vinna, eller ska vi förlora? Detta är den förväntan under vilken vi radar upp våra pjäser. Detta är den "energi" vi känner i det nya. Oavsett vilket resultat som sen börjar framträda för våra ögon (vinst, förlust, remi), så lessnar vi - just på grund av att ovissheten byts ut mot visshet. Energin börjar snabbt tryta, i och med att det inbördes maktförhållandet etableras. Som en sista utväg vänder sig förhållandet utåt, och försöker suga energi ur sin omgivning. Ja, ett förhållande, i synnerhet parförhållandet, är en maktstruktur, och detta är vad maktstrukturer GÖR. (Varför också relationer behöver uttalas först när den initiala energin redan är slut; när vi är förälskade kunde vi inte bry oss mindre om dessa strukturer). Förhållandet upprätthålls av, ges sin makt av, den ständiga exkluderingen av de icke ingående, och för två människor isolerade från andra människor vore det således en omöjlighet. Ett lyckosamt förhållande är på detta sätt en pakt - "du och jag mot världen". De andra människorna får inte ses och behandlas som värdefulla i samma utsträckning, får inte ses som riktigt mänskliga, utan bör hanteras som redskap för att stärka pakten. Detta liv visar sig så bli precis samma meningslösa sökande efter ny makt, ny energi, som man ägnade sig åt tidigare, bara att man nu är två, som till VISS del samarbetar (glöm inte den ständiga inre maktkampen). Kanske lyckas man genom hela livet hitta nya människor vars blod och tårar för en stund förmår gjuta nytt liv i misären. Detta är åtminstone förhoppningen; när relationen är det "viktigaste" är det inget problem att rättfärdiga utnyttjandet. Många par slutar dock fruktansvärt ensamma (varför skulle någon närma sig de som redan på förhand bestämt att de inte kan närma sig tillbaka?). En ensamhet som sedan används till försvar för just tvåsamheten ("tänk så ensamma vi vore utan varandra") - fastän detta förstås varit en instrumentell del i att SKAPA ensamheten.

Vi vet på det stora hela taget inte vad vi vill. Vi bara "känner". Och vi måste ju följa våra känslor, inte sant? Att känslan alltid syftar till att trycka ned en annans känsla... detta kan bli tydligt enbart för de som tillräckligt många gånger tryckts ned i skiten. Jag vet också hur pinsamt omedveten man kan vara om dessa saker, när livssituationen är gynnande. När energin flödar åt vårt håll, när det finns människor som ger upp sin makt för oss. Jag vet väl också hur det är att glida fram som en Titanic, uppblåst, överfylld, "oslagbar" - och så stolt att man blir spyfärdig. I någon mån (helt och hållet?) är det väl detta jag har ut av mitt skapande; att för en stund känna mig mäktig. I vissa kreativa rus inbillar jag mig verkligen att jag kunde förändra något, att denna text, att denna musik, faktiskt skulle göra skillnad. Och inte på något storvulet sätt, som "förändra världen". Utan bara att jag kunde förändra någon del av MITT liv. Att någon skulle haja till och faktiskt påverkas, och att saker och ting skulle förändras. Men saker och ting förändras inte, åtminstone aldrig varaktigt. Människor blir ibland förtjusta, kanske rent av förälskade. Men det beror bara av att de köper den där kraftfulla bilden man målar upp. Ja, det är i de perioder då jag låter mitt ego svälla som mest som jag blir som mest uppskattad. Det blir aldrig långvarigt. Lika känsliga våra ögon är för (ljusets -det vill säga SKENETS) styrka, lika känsliga är våra näsor för svaghet. Människor kan verkligen lukta sig till när en är i behov, och rädda att man i desperation ska TA något av dem greppar de hårt om sina tillhörigheter och springer så långt de kan. Det tycks lustigt, hur i dessa stunder alla kan lämna oss samtidigt, hur de alla kan veta, så snabbt, men det är helt enkelt för att vi stinker. Så fort vi inte längre kan hålla ego-erektionen uppe, då vi förstår att hela denna känsla av maktfullkomlighet är oss GIVEN, inte tagen, och därmed förstår vår inneboende utsatthet och svaghet... då isberget uppenbarar sig... så flyr råttorna skeppet. Så länge elden brinner tryggt, så länge mat och dryck serveras i överflöd, så intalar vi oss lätt att människorna är här för VÅR skull, för att de tycker om och vill umgås med oss. När timmen blivit sen, elden falnat och skafferiet lämnats tomt... först då lär vi oss.

Vi vill att människor ska vilja ha oss. Vi vill allra mest att mäktiga människor ska vilja detta. Men i och med att denna önskan verkställs, så blir den mäktiga människan allt svagare, och vi själva allt starkare. När vi till slut har den andra människan där vi vill ha henne - så vill vi inte längre ha henne. Vi kan inte låta bli att leka med människors hjärtan om vi ges möjlighet, hur grymt vi någonstans än förstår att det är. Människohjärtan är gudarnas leksaker; hur kunde vi tacka nej till att för en stund få känna oss som gudar? Om vi kunde, så skulle vi vilja hålla hela världen i våra händer. Men genom att hålla någons hjärta äger vi åtminstone EN värld - den andra människans. Vi kan inte sluta. Så länge någon finner sig i att ge av sig själv, så kommer någon att finnas där för att ta. Någonstans måste den svage börja kämpa emot, för att inte gå under (förstå, i relation till detta, hur kort ängelns liv skulle bli). En sådan reaktion kommer också alltid att tolkas och betecknas som en skymf och otacksamhet av den som har makten. Vi kan misshandla något i åratal, och ändå bli lika förvånade när de slår tillbaka; allt skevhet i maktbalans är helt enkelt osynlig för oss så länge vi är de gynnade. Ja, det är till och med möjligt att förstå allt detta i relation till den man är i underläge mot - samtidigt som man själv är i samma omedvetna överläge gentemot någon annan! Nu förekommer förstås också försök till maktutövning underifrån. Även sådant som att vara arg, besviken eller ledsen är inget vi bara "är"; om dessa beteenden aldrig förmådde förändra världen, och ge oss mer makt, skulle vi ha gjort oss av med dem för länge sedan. Det är ifrån det utomstående perspektivet också något mer förståeligt och rättfärdigat i detta, då denna kamp, givet obalansen, till att börja med åsyftar en utjämning. Vi har större överseende med att människor slåss i självförsvar, eller stjäl i fattigdom. Men det är, om vi ska vara ärliga, inte situationerna som skapar beteendena. Vi slåss, stjäl och utnyttjar var vi än befinner oss i strukturen; DETTA är mer grundläggande än strukturen i sig. Vi äcklas mer av de mäktigare. Men detta beror just av deras makt, inte av deras moral.

Vi vill att människor ska vilja ha oss. Men för den totala, oinskränkta makten, så vill vi också bryta ner allt motstånd, till den punkt att den andra människan lär sig att aldrig förvänta sig något av oss. En förväntan är ju trots allt ett försök till kontroll, om än ett väldigt milt sådant. Har man redan all makt i övrigt, så kommer även denna lilla maktutövning att börja sticka en i ögonen; "Varför ska du gå runt och tänka på mig? Varför ska du gå runt och längta efter mig? Förstår du inte hur jobbigt det är FÖR MIG?". Den perfekta människan skulle alltid VILJA, på så sätt alltid vara beredd att åsidosätta allt annat för våra behov, men samtidigt aldrig tro eller kräva eller förvänta sig att vi någonsin faktiskt skulle behöva dem, samtidigt inte klaga över denna totala obalans, utan tvärtom enbart känna TACKSAMHET inför att någon faktiskt vill använda dem, över huvud taget. En liten ego-sexleksak, till hands för vår tillfredsställelse och vår tillfredsställelse ENBART, i övrigt utan mänskliga kvaliteter, att plocka fram hur ofta eller sällan vi själva än väljer. När vi så fullständigt äger någon, så tappar vi genast intresset. Inte så att vi vill förlora ägandet - vi vill bara inte leka längre (se vad som händer så fort någon försöker ta vår leksak ifrån oss). Ibland förstår vi förstås att det är nödvändigt att göra oss av med prylar, kanske för att vi känner oss nedtyngda bara av MÄNGDEN. Men om vi har makten... varför göra oss av med något vi kommer att minnas som starkt, eller vackert, eller värdefullt? Det verkar onödigt ångestfyllt. Långt innan vi lämnar någon har vi så redan satt igång en process av nedbrytande, forcerad genom situation på situation, där den svagare människan sakta förvrids till oigenkännlighet, så att vi till slut inte kan minnas vad vi först ens attraherades av. Så blir till slut avskedet något otvetydigt skönt. Hur lite vi än vill låtsas om det så är det bara VI som bygger upp och plocka isär dessa legofigurer till människor; detta är vad som händer om vi själva får bestämma leken.