Dikt av Julia Engström

Varför fick jag ett så plötsligt behov av att hävda mig?
Jag är faktiskt, jag ÄR lika bra som dig.

Jag har djupa sår i själen som aldrig läker.
Jag har vistats i för många sammanhang där jag inte känt mig säker.

Egentligen vet jag att det bara är i mitt huvud som bristerna framträder så starkt o tydligt.
Jag fixar till ytan så att allt verkar fint o prydligt.

Att ha en funktionsnedsättning är sällan något man vill skylta med.
Det är en ständig rädsla för att bli dömd o att någon på mig ska se ned.

Därför klamrar jag mig fast vid det jag är bra på.
Jag hoppas att det andra inte märks lika tydligt då.

Du tycker kanske att jag är högfärdig, varför skriker hon så högt om att hon kan skriva?
Det är för att ingen på mig ska kliva.

Jag vill bara att du ska tycka om mig.
Precis som jag tycker om dig.