Bara för hjärnan vet att det rätta beslutet är att sakta backa ut ur ett rum för att man vet att inget gott lär komma av att man stannar. Så innebär det inte att beslutet är lätt att fatta.

När jag är i rummet med personen som egentligen inte är för mig så är jag levande. Luften tycks vibrerar av vår dragningskraft. Jag är aldrig så levande som när vi är i närheten av varandra. Hela mitt väsen pulserar och föreningen av våra kroppar får mig för stunden att glömma allt. Så länge jag får finnas här så behövs inget annat.

Efteråt när ruset lagt sig och jag fått lägga ett fysiskt avstånd mellan oss så börjar dimman lätta och mina tankar klarna. Då känns stunden som tidigare var allt inte längre lika magisk. Nu syns plötsligt fallgroparna tydligt. Jag har för mycket att förlora. Utdelningen kan aldrig matcha min insats.

I samma stund som jag bestämt mig för att det här var sista gången så plingar telefonen till. Att det är från dig vet jag innan jag ens sett ditt namn på skärmen. Redan när jag trycker på öppna så rycker det i mungiporna, pulsen ökar och hjärtat slår lite hårdare. Jag vet mycket väl att mitt tidigare löfte inte kommer hållas. Det kan inte ha varit sista gången, jag var inte inställd på det. Men nästa gången det är definitivt den sista. Det lovar jag mig själv igen och igen och igen…..