Efter en vecka inträder ett oväntat lugn. Jag har nått stormens öga. Allt är kaos och det enda jag kan göra är att slå mig ner på detta berg av bekymmer och ta in utsikten. Den är makalös härifrån. I ett tillstånd av reell eller tillkämpad klarsyn ser jag att ingenting egentligen spelar någon roll. Du stannar antingen borta eller kommer tillbaka och eftersom jag inte kan påverka ditt beslut får jag helt enkelt acceptera det. Om du lämnar mig för gott måste jag gå vidare, det är lika bra att börja genast. Egentligen spelar det ingen roll om jag tillbringar resten av livet med mig själv. Jag söker inte sällskap och har aldrig gjort det. Om du kommer tillbaka är det lika gott. Då kanske vår kärlek äntligen kan få den chans den förtjänar. Jag har nått så långt i rationella funderingar när du oväntat ringer och lugnet splittras på nytt. Men allt jag orkar uppamma är ett trögt vemod, jag är för känslomässigt anemisk efter dagar av gråt för att klara av något mer.