Ett steg och allting skulle vara slut. Inget mera lidande, ingen mer depression, inget mera tänk om. Ett steg…

Staden ligger mörk nedanför mig och allt som hörs är bilarna på avstånd. Ingen av dem har en aning, inte en aning om vad jag tänker eller vad jag känner. De har ingen aning om varför jag står här på taket och tänker på mitt liv. Ingen av dem vet att ensamhet kombinerat med skuld är det värsta som kan drabba en människa. Ingen av dem bryr sig, allt för upptagna med deras egna kommersiella liv.
Om du ändå skulle ha kommit till mig, innan allting hände. Innan det var för sent för att hjälpa. Jag skulle ha gjort allt för dig, jag skulle ha givit dig allting du pekade på.
Kall oktober luft fyller mina lungor och alla tusen delar av mitt hjärta gör ont. Hur kunde du göra så mot mig? Hade du inget hjärta? Förstod du inte att när du lät rakbladet skära djupa sår i dina handleder så kände även jag smärtan? Dessa frågor som jag aldrig kommer få svar på.
Jag ser ner över staden och dess självupptagna invånare. Jag känner avsky.
Regnet börjar falla tyst och minnena kommer med det. Inga lyckliga sådana, all glädje jag någonsin känt försvann med dig. De mörka däremot, de växer sig starkare än någonsin. Det blir svart för mina ögon och minnesbilderna från när du gradvis sjönk djupare och djupare ner i det svarta hålet dyker upp. Jag ser hur allting förändrades under min ögonlock. Hur du förändrades från den lyckliga flickan med långt blont hår och det finaste blå ögonen någon någonsin skådat till flickan med det korta korpsvarta håret som hänger fram över de svartsminkade ögonen. Minnesbilderna från flickan byts ut mot minnena från mina desperata försök att rädda dig. Patetiskt! Avskyn mot människorna nere på gatan riktas istället mot mig själv.
Rösterna börjar eka i mitt huvud som så många gånger förut. ”Du kunde ha stoppat det! Om det inte vore för dig skulle hon ha levt idag! Var var du när det hände?! DU skulle ha varit där för att stoppa det! VAR VAR DU?!”
Tårarna börjar falla i takt med regnet. Det är så det är med skuldkänslor, reflekterar man tillräckligt länge över det så kan man få allt att bli ens eget fel. Det finns ingen klarhet i skuld, det är inte som på film där en fadersfigur har ett allvarligt samtal med en och båda gråter och sen är man plötsligt ur den svarta nedgående spiralen. Det fungerar inte så. Skulle det fungerat skulle jag ha varit ur detta nu. De ändlösa konversationerna med mina föräldrar, kuratorn och psykologen som inte ledde någonstans. Dem förstod inte, dem såg inte mig utan dem såg vad jag var för dem. För mina föräldrar skulle jag för alltid vara den lilla oskuldsfulla pojken som var helt isolerad och beskyddad från alla världens problem. För kuratorn var jag ännu en tonåring som överdriver sina problem för att få uppmärksamhet. Och för psykologen var jag en som var dum nog som att betala 800 kr i timman för att prata med någon som endast svarade med frågor.
Ingen av dem skulle någonsin se vem jag är, eller ännu viktigare hur jag blev sådan som jag är.
Regnet ökar successivt och ganska snart öser det ner. Jag brukade älska när det regnade, kommer du ihåg? Kommer du ihåg hur jag alltid insisterade på att vi skulle gå ut i regnet för jag älskade doften av det så mycket?
Minnena av dig i regnet med det leendet som kunde smälta vem som helst. Leendet som sedan försvann med din förändring. Tårarna rinner som aldrig förr.
Frågorna slinker sig sakta in i hjärnan på mig igen. Varför? Varför lämnade du mig ensam? Ända sedan du försvann har jag vandrat runt som en vålnad, genomskinligt grå. Lika färglös och synlig som en tår i regnet. Förstod du inte att när du lät blodet rinna ur dina handleder blödde jag med dig, och när du tog ditt sista andetag tog jag mitt sista andetag. Jag kan inte leva utan din luft i mina lungor. När du dog dog jag med dig, förstod du inte det? Men oroa dig inte, jag kommer snart att vara med dig. Jag vet att du sover den djupaste sömn, jag känner din värme även om du är så långt ifrån. Jag kommer snart vara med dig, ha förtröstan.

Ett steg och allting tog slut. Inget mera lidande, ingen mer depression, inget mer tänk om. Ett steg… och jag var för alltid med dig.