Tidens trumma har börjat sina

Ödets spegel reflekterar min besvikelse och förlust

Gryningen och skymningens kretslopp är fortfarande aktiva med och utan din närvaro

Så som gryningen jagar skymningen, söker jag efter dig i min förvirring  

Jag ser dig över allt men du tittar bort, rakt genom mig som inget har hänt, Undvikar mig och allt vi var, så som värmen undvikar mitt land, bara snön som begraver mina sorger och förlust.

Begravar mig i en hast

Tidens brygga är byggd mellan oss utan någon väg att korsa över

Nu vet jag att du aldrig var min

Verken i verklighet eller i fantasin

Du var aldrig på riktigt

bara en illusion som jag skapade i mitt tomm rum,

verken nu och för alltid du var aldrig min, verken nu eller i nästa liv.