Här är herrgård på enslig slätt
där skepnader dansar i gräsen,
i fönstret en ensam siluett
vakar på nattfolk och väsen.
Vakar på nattliga monster
stigna ur hål i jorden,
kring vilka trollpackskonster
mässar de märkliga orden.

Dold bakom fönstrets gardiner
vankar den av och an,
siluetten där ulvmånen skiner
konturer av dam eller man.
Vakar i spöknattstimman
över sin inlandsscen,
över synfält där dimman
tätnar när natten går sen.

Utur den tjocka smogen
träder förkolnad häst,
ryttaren svart, från skogen,
i kungsdräkt med kåpad väst.
Pekar mot slättlandsgården
och mumlar ett okänt ord,
resta från gravjordsvården
ledes hornhinnans hord.

Siluetten lägger sig vaket
i kammarens vita bädd,
stirrar i bön till taket
där irrflamman flimrar rädd.
Rummet omkring avsmalnar
till grågrynig korridor.
Flimrande flamman falnar
till ljud som från trappan går.

Ulvar, packor och bestar
med tandlösa skrigråtsskratt
i kammarens kulvert gästar
vid bäddens sida inatt.
Knotiga kinder och fingrar
ned ögonens brunn bottenlös
lyser bland tungor som slingrar
kring kroppen som passiv frös.

Här var slättland där drömstoft tätt
lättar från grågräs och näsen,
herrgårdens sovande siluett
vaknar från nattfolk och väsen.
Vaknar från folksagomonster
till roshimmel satt i brand,
svampmoln av maktpaktskonster
faller från fjärran land.