Du behöver inte svalka dig i sommar
för du är inte längre här mamma
Du behöver inte det blommiga paraplyet
för där du är regnar det inte (tror jag)
Till hösten när allt har vissnat
kan du inte längre gå dina promenader
När vinterns första snöflingor faller
kan du inte fånga dem på din tunga
När våren brister ut i jublande blom
kan du inte njuta under körsbärsträden
Du kan ingenting längre fast du kan ändå mer
du kan lysa solen, blåsa vinden, falla i regnet
Du är långt borta men ändå nära
ljusår ifrån eller kanske alldeles intill
Det är upp till mig att förnimma dig
Det är upp till mig att aldrig glömma dig
Du gav mig livet och du fostrade mig
du skyddade mig så gott du kunde
Nu är det jag som svalkar mig
jag som går dina promenader
Det är jag som fångar snöflingorna på min tunga
jag som njuter under körsbärsträden
Jag hör dig i måsarnas skratt
jag ser dig blomma överallt
Du tar min hand så ömt
din är sval, så sval nu
Vi älskar varandra
som bara mor och dotter kan
Vi har varandra, du har bara gått före
jag ser dig, jag bär dig viskar du
Gråt inte efter mig
se jag är ju alldeles bredvid dig