Helene Månsson

57 år

från Nyköping

Dagbok

Dagbok - Oktober 2005

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 30 Oktober 2005

Minnen

Att vara i närheten av någon som du inte längre lever ihop med är svårt, vibbarna finns där, du ser gesterna, hör orden - de ord du var så förbannat trött på då för 1½ år sedan. Allt var så himla förutsägbart, inget nytt hände och känslorna - ja vart tog dem vägen efter 18 år?

Jag kan inte säga att det var lätt att gå för det var det svåraste jag hittills gjort i mitt liv. Trots alla hot och löften om förändring så gick jag. Trots att jag gjorde mina barn illa - och det gör fortfarande ont i mig.
Var tvungen att hitta alla orsaker som fanns för att hata honom och vårt äktenskap för att kunna gå.

Det har blivit en förändring i vår relation - hans och min - vi kan prata om barnen och stå på samma linje när det gäller uppfostran m m men när vi sedan pratar om ekonomi så får jag alltid höra att jag tjänar mer än honom. Trots att jag talat om för honom att min lön har förändrats och att jag inte har något bidrag till det jag ska betala!!

Jag undrar bara en sak egentligen - vart tog åren vägen? Var någonstans tappade vi varandra? Kunde jag ha gjort något? Kunde han ha gjort något? Vad kunde vi ha gjort?

Så väldigt ledsen just nu, känner bara hur mitt liv helt plötsligt hunnit ifatt mig, att hur jag nu än försöker så finns det så mycket minnen kvar som jag förut förnekat. Så mycket glädje och ledsenhet i det, sorgsenhet.

Inte så att jag någonsin vill leva ihop med honom igen, det har jag kommit över. Kommit över honom och gått vidare i mitt liv, men tror att jag lagt locket på alla minnen som finns och att de nu kommer poppa upp som gubben i lådan när jag flyttar till den gamla lägenhet vi hade gemensamt. Han kommer inte finnas kvar i garderoberna men ändå finns minnena av vårt gemensamma liv kvar. Känns ändå bra att på detta vis få konfronteras med dem och skapa nya minnen i denna lägenhet med barnen och eventuell ny partner, men framför allt med barnen.

Tårarna bara rinner på mig hela tiden och vet inte om de kommer ta slut innan natten, hoppas det. Känner mig ensam och otröstlig just nu.

Behöver de här tårarna - det finns floder av dem - hoppas de renar min kropp och själ så att jag imorgon kan gå till jobbet någorlunda i ett helt stycke.

2008

november (2)
september (1)
augusti (1)

2007

augusti (2)

2006

november (1)
oktober (3)
september (2)
augusti (2)
juli (6)
juni (7)
maj (3)
april (1)
mars (1)

2005

oktober (1)