Hopplös,
förälskad upp i öronen
men i vem?
Jag är tyst
jag är ensam
omges av hallucinationer
hallucinationer av lycka
Men de finns inte
Allt som finns är jag och ensamheten
som går hand i hand
längs livets uppsprängda väg
för att han en dag leda mig in i mörkret
under en gravsten, utan blommor, utan besök.

Snälla rädda mig från detta öde!
Dra mig loss från ensamhetens fasta handtag!
Jag behöver dig mer än någonsin!







Du kom!
Du kom och blottade ditt enkla leende för mig.
Ensamheten faller i spillror.
Bara vi är kvar
hand i hand går vi tillsammans
längs livets böljande landskap
för att en gång, gamla, gå in i mörkret.
Tillsammans
fyra händer, två huvuden, två läppar.
Jag viskar i ditt öra: Du räddade mig.