”En del vill tala när de älskar. Det har jag märkt. Tala bara. Säga en massa ord, helt i onödan. Jag undrar varför... Du är så’n, inte sant? Jag tror jag hörde att du sa något igår natt men jag minns inte riktigt vad. Jag sjönk in i mig själv då, trots att jag var vaken. ”

Du är så underbar, utbrast han, drog ett djupt andetag och rullade sakta ned på min vänstra sida. Jag vet inte vad det är, men du är så himla speciell för mig, sa han mellan andetagen. Så vacker, så... annorlunda, liksom. Det är så stort. Jag kan inte hålla emot. Helt omöjligt...

Jag svarade inte. Låg där bara med massvis av tankar snurrandes runt i mitt huvud. Jag förstod inte. Jag kände mig lycklig och varm men ändå så underligt tom på något vis. Vemodig. Funderade en lång stund innan jag drog en djup suck och sa: Kan du aldrig känna att du liksom vill gråta, bara för att det är så vackert ?

Det var tyst i rummet. En luftig, lätt tystnad som kändes behaglig och förtrolig. En stark känsla av tillfredställelse infann sig i mitt inre under de få men långa minuter han dröjde med sitt svar. Ord är ändå så fattiga och meningslösa i sig, tänkte jag där jag låg med min rygg emot hans mage och kände varje liten stråle av hans energi mot min kropp. Det finns stunder då ord inte räcker till för att omfamna verkligheten och detta var kanske just ett sådant tillfälle. Jag såg mig omkring i detta lilla rum vars väggar verkade le mot mig i samförstånd, som en bekräftelse på att de just bevittnat denna fantastiska kärleksscen. Jag log tillbaka och andades in den fuktiga luften som med alla sina dofter och all sin intensitet i sig talade om vår kärklek och vår enhet. I en plötslig ingivelse att få se in i hans ögon och möta mitt öde vände jag mig hastigt om, stelnade till och blev liggande att förvånad betrakta hans ansikte.
Han sov.

”Jag minns att jag letade efter dig där, inom mig, utan att finna. Då sa du något igen. Det var precis som om du talade till min kropp i hopp om att få ett svar. Men jag var inte där då. Jag kom tillbaka först då du hade somnat och vätte din vackra kropp med stora, varma tårar… bara tittade på dig i timmar. Det gjorde så ont att inse hur frånvarande du var. ”

Hallå, är du vaken, halvviskade han och kysste mig engagerat på axeln. Ska jag koka lite te ? Det är väl te du brukar dricka på morgonen, eller ? Du... socker och mjölk ? Eller honung...? Eller vill du kanske ha flingor med mjölk i stället ? Du... Men säg då vad du vill ha. Han blev tyst en stund, satte sig upp i sängen, jag kände hur han iakttog mig. Till slut gav han mig en kyss på exakt samma ställe på axeln och klev med en djup suck och utan vidare diskretion upp ur sängen. Jag hade alltid lika svårt att lyckas med konststycket att hålla ögonen stängda utan att ögonlocken började darra.

”Vi är kanske aldrig i samma tid, du och jag. Jag önskar att du ville vakna nu. Vakna med slutna ögon och leta efter mig. Du behöver inte vara rädd att komma vilse! Jag skall ropa på dig hela tiden så att du hittar rätt. Å, jag önskar så att du kunde komma till mig! Bara här kan vi dela samma tid, du och jag. Bara här kan jag också verkligen älska dig.”