Tryggheten den finns. Den vill vi alla åt!

För fem årsedan då tonåren började gryna. Då tankarna skulle mogna. Då livet svettsades ihop av litervis med vin och själsanering. Då kunde jag drömma om ett liv där tryggheten smekta mig till ro. På nätterna fantiserade jag om ett tråkigt liv där ett arbete arbetades från sju på mårnarna. Jag drömde mig bort till ett liv som levdes innanför farorna.
Men tankarna behöll jag själv. Inget jag pratade om. Ville inte förfina min skitiga huva och mitt billiga vin. Det var ju detta liv som gällde. Svenssons var torra morgonrockar som sörpla kaffe åtta på söndagsmårnarna. Inget för mig. Jag var ju känd för den aspackade typen som bröt gränser på gränser. Denna människa som gjorde allt för biran. En sådan fasad gick det inte att rubba.


Men en natt. En kall höstnatt då klev jag ut ur garderoben, då sade jag sanningen. La ut orden Pang! framför en vän. Han skrattade! men han trodde på mig.
Han visste att jag ville bli en vanlig snubbe. En sådan som snusar ettan och läser morgontidningen. Han trodde på mig men mannen själv hoppade över tanken och trodde bara det var en fånig dröm. Jag förstod någonstans där inne att livet skulle bli en flykt. Att vara en häst, springa och hoppa över faran.
Trodde jag skulle sitta brevid gubarna på bänken och dela pipa.

Men drömmen och tryggheten gjorde att sömnen kom på nätterna. Jag ville vara trygg. Ha en sambo och ett liv som inte åkte berg och dalbana.


Och 22 år gammal sitter jag på altan med min lila morgonrock och dricker kaffe. På gården blänker våran kombi och i helgen blir vi två till tre!

Jag trycker prillan under läppen och ler ett sådant Ikea flin. Ett smile som innehåller en trygghet som inte kommer att kastas bort!

Aldrig!