Jag lider med ett glatt ansikte som får alla att tro att allt är så bra. Han som är
så glad behöver väl inte någons hjälp då ha?

Ett smile som grundade sig innan jag blev ett år, har fastnat så jag inte bort det bara får.

Artig är man också naturligtvis, så att alla som är nära liksom bara trivs.

Alla i min närhet mår så bra, utom jag. Jag genomgår ständigt en personlig rättegång i Haag.

Om du ler så går allt bara så bra, bara så du vet. Det var en lögn, för hela mitt
liv är fortfarande en stor jävla smet!

Men om jag på huvudet börjar studsa omkring med mina mungipor ner, kanske det possitiva sker?

Skiter nog i vilket vill jag få mig att tro, medans det i mitt hjärta förtvivlan fortsätter att gro.