Dom manifesterar sig allt oftare även mitt på dagen. Dom sträcker sig efter

mig för att fördunkla mitt sinne och dra mig ner i dess avgrund där endast

dom mörkaste skuggor kan skjönjas. Dom bänder med kofot och järn upp min

skalle med ett fasanfullt knakande och knastrande ljud som skickar mig en

smärtans falska blomma. Med hackor och spadar arbetar dom för att skicka

min hjärna till någon konstig massas tipp. Jag försöker stoppa deras verk med

min egna hand. Trycker hårt mot den tunna hinna som täcker min hjärna och

sjunker in i dess massa. Dagar, datum, år och ansikten försvinner. Jag ler ett

vansinnets ärliga flin och känner.... Just det ....Jag känner, men inte utan att

förnimma. Plötsligt känner jag en rörelse vid min hand och snärtar till ett

grepp. Äntligen har jag fångat en "vad det nu är" .Det greppar runt min hand

och jag låter mig förstå att runt "vad det nu är" Greppar ännu en till och runt

denna ytterligare en. Dom bildar en kedja som från min hjärna når egenom

halva min kropp. Ett märkligt lugn lägger sig över hela min själ och jag med all

min kraft rycker till. Med ljudet av tusen kardborre band lossnar mitt hjärta

och följer blödande med. Står på knä med varenda nerv blottad, indränkt i salt

och citron. Runt hjärtat håller jag nu min blodiga hand som rycker till. Sträcker

ut mitt hjärta och hand hand mot er. Med smärta som sista kraft jag nu med

min sista luft, en sista liten fråga. VARFÖR ratar ni även det här? Ni tittar och

ser mitt hjärta som åt eder är givet fram.


En utsträckt kropp med sitt eget hjärta i sin hand. Det för honom allt är svart

och över. Ni ur hans liv går och gör sorti i livets så råa en akts teater. Med en

sista likgiltigblick, ni vänder ni er och går. Men om ni nu brytt er om och vänt

på hans nu stelnande kropp hade ni kunnat läsa i hans eget blod, skrivet en

sista absolut replik, nämligen denna: JAG FANNS ALDRIG HÄR!