förödmjukad

där du står
andas du kort

och dina sista ord

något jag inte förstår
något med

dubbla meningar

sånt som inte går in
när man släpar sig själv
baklänges

ut

för att fortsätta andas
syrefattigt

men stanna

ger panik
i ett stillerum

som saknar sans

jag ville bara ut

gråter jag
mot dina blanka

men du avslöjar inte
känslan

för någon
som lämnar dig

krypandes

du står envist stilla
fortsätter tala

om våra heta

som om att jag
varit

en del av dig

men du berusade dig

förlorade mig
i ett känselbortfall

då du
känslokallt

tände elden

...

din kvarglömda del
en sista bit av mig

bara aska

och det sista du ser
en övergiven

illusion