Ansiktslösa skyller de med laglig makt att mörda - med namnunderskrift på dokument - på varandra. Mir Abbas Safari utvisas till ett land där kärlek kan betyda kniv i magen med motiveringen "han har inte varit där på 17 år och därför inte manifesterat sin homosexualitet".

Igår kväll, med en glass i mun, betraktade jag min älskansvärde son och tänkte, i samband med ett inslag i tv´s Kunskapskanalen, att här hos oss behöver vi inte uppfostra våra barn i demokrati, jag har i alla fall aldrig kommit på tanken att göra det. Det man i tv visade var när ett nygift par i Bangladesh resonerade om hur viktigt det är att undervisa sina barn i den rätta vägen, vilket kort betyder, som jag tolkade dem, humana grundvärderingar.

Mir Abbas Safari blev kring 40. Han bodde i Gävle de sista 68 dagarna, i ett 7 kvadratmeters rum, inlåst 23 tim/dygn. Han hängde sig 26 maj 2009 i en snara tillverkad av trådar från sin häktesfilt. Man vet nu - om inte förr - att han var en mycket skicklig mattknytare. Varför han efteråt blivit liggande i bårhusets kyl under så lång tid som ett år är det ingen som vill veta (en spekulation är att det ingen fanns för att ta emot kroppen; inte i någon av platserna han levat; varken i Kabul, Iran, Istanbul, Aten, Tyskland, Kiruna eller Sundsvall).

Igår kväll kände jag mig stolt över att vi i vårt land inte behöver vakna varje morgon och bestämma oss (i samråd med partner eller ensam) för om vi vill att vårt barn ska växa upp till skurk eller till en person med känsla för mänsklig okränktbarhet. Idag bestämmer jag mig för att jag imorgon inte vill veta någonting om världen utanför min kaffekopp. Men hela denna dag ska jag komma ihåg Mir Abbas Safari, det är det enda som kan få mig att tro att jag är människa.

Vid vilket ungefärligt klockslag har jag glömt honom, vad tror ni?