Myggorna surrade i ögat och jag hukade från solskenet, som kastade sig mellan tallarna på stranden, i skuggan av min man, Rune. Han såg så lycklig ut, när han tummande halade in näten och Gösta, kompisen från stugan intill, satt där, och han - Gösta - tröck med hela handen ut siken, så den sköt iväg som såpade flaskor ner mot durken. Min väninna Sonja satt som jag med huvudet mot sin karls rutiga skjortrygg, och petade med pekfingret upp sina kattögon som gled ner längs näsan, trots att jag knutit snusnäsduken hårt om hennes huvud. Jag lyssnade till karlarnas lågmälda, nästan tysta prat, och på vattendropparna som släppte från årorna som låg och gungade över båtens kant. Gösta drog två fingrar genom sin oljiga lugg, solen sken upp hans av beckolja ingnidna ansikte; ett ansikte som nu blivit rostfärgat. Han skrattade med en halv rysk i mungipan, den andra höll han om transistorradion som vore den en kålrot; blicken smalnade, medan Knut satt och tittade ner i vattnet; tittade och såg sådär blind och stenhårt bortvänd ut, som han verkade att tycka om att vara. Jag såg på hans brunbrända hals, som hade fält av skärt målade mot kanten av det rakade huvudet; markerade revor framträdde, som piskrapp i nackskinnet, då han sakta, närapå trögt, vred sig. En enda vindil krusade den guldskinande vattenytan, som en bortlöpande skräddare, när Ingemar Ingo Johanssons höger smällde Floyd Patterson i golvet. Jag tittade på Gösta, som hade en sprattlande sik mellan händerna. Plötsligt satt han med bröstkorgen framsprängd och blicken vilt piskande mot flera punkter av mitt cerisröda klänningstyg. Klockan var 03.47, svensk tid, och jag glömde för ett ögonblick vem av de två som var min.