Jag är ett rinnande smältvatten på en bottenfrusen å, en uppbrusande gest mot ett frånvänt tigande, en värk som vandrar. Du bär i ena handens kupa ådrors tickande blåsken i antydda små vridningar. I ditt ansikte en krusning av ett annat ansikte, som en dov rörelse i vindstilla sjö. Här, här, lägg dina fingrar på min hals, känn att min nakna panna vilar mot ditt nyckelben; som de långsamt flyende skarorna: de som dog, helt tysta, för sig själva, i den kalla öknen mellan Alma-Ata och Shangri-La. Vid plåtskåpen stannar vi till sist, vrider oss loss, vrider oss till, vrider oss mot.