I en vajande bädd av smekande händer, strån av regn i pölar av is. Smält kaffevatten; på skivor av skarsnö, i tunna buktande kärl. Jag strör dig i mig.

Du rycker mig loss, som en rova ur våt mark. Jag tänker lem och jag vet inte varför jag tänker lem. Men jag vill inte att den ska stå rakt ut i rummet när jag kliver ut i ljuset, ty mina tre barn sitter där borta vid fönstret och dricker filmjölk och äter smörgåsar med portsalut och läser Dennis. Dagen driver fram, som en skånsk storm, som en krängande snöplog på väg 98 mellan Karesuando och Vittangi, tittar på mig.

Du är ändå inte här och jag tänker att jag ska knäppa upp en knapp i taget, släppa ut dina mjuka bröst, ett i taget. Jag tänker lem och att den är din. Din, i skenet från en kandelaber (invid en ventil), medan stearinet flyter ut på köksbordet. Sedan - snart, sedan. Då mörker viker filt om våra fyra fötter; när snöflingor faller åt sidan, stannar till, faller lite till, faller rakt ner.