Jag vill gråta, men håller tillbaka, ty pojken sitter intill mig i tv-soffan, med skallen mot min arm. Jag tänker att jag inte vill visa honom alla mina grimaser, inte just nu iallafall, det behövs inte. Jag vill gråta då gråten kliar i halsen av att jag öppnar mun och säger att hon Marit Björgen har en vacker klassisk skidåkarstil, ingenting fattas.

Du, pappa, i himmelen, eller åtminstone med strumpfötterna dinglande uppe vid innertaket: då varm glögg skjutsas in under ansiktet, mellan näsa och mun någonstans - minns jag dig, säger jag högt, patetiskt, till porträttet av dig, där du sitter mellan glas och ram på myren med din, nu döde, bror och mitt i livet, med stövlarna indragna under knäna, i femtioårsåldern, som jag nu, att ja, det är fint nu.

Det finns en särskild kvinna, en finaste, det är idel roliga jobb på gång och jag skrattade idag; kiknade med sonen, av slapsticks vridna ur magarna; buskis hoppande ur våra hjärtan, upp och ut via pumpande lungorna, mellan salivstänkta läpparna och vidöppnade munnarna. Självfallet spelar det ingen roll varför och Charlie Chaplin hade häpnat, pappa, jag lovar, det hade han, den gode Charlie.

I bakgrunden sjunger Doug Sahm från Texas om Dallas Alice, med Bobby Flores på fiol, och jag vet allt jag behöver, måste inte läsa Hundra år av socialism, Mahatma! eller Den nakna skammen, inte just nu hur som helst och inte allt, kanske kan jag läsa lite här och var, högt, sedan, för henne, hon.

Ljusen brinner för fullt, droppar och fräser, i malmstakar och i glasbollar, det är blankt och mörkt ute, snö, jag flämtar till. Jag har just ätit korvgryta med fransk senap och saltgurka, palsternacka. Råkade tugga på ett lagerblad, ganska länge.