Jag står på perrongen, viker upp kragen. En halvårs människa kikar över axeln på sin mamma. Jag måste bara le då den mycket lilla människans näsa liksom sugs ut, drar med sig lite av kinderna och överläppen, mot några framblåsta snöflingor, eller bara mot något jag inte längre kan uppfatta - likt en sniffande nos i en disneyfilm.

I tunnelbanevagnen betraktar jag en kvinna, med en saftröd fläck mitt på pannan i ett alabasterslätt ansikte, med en brunlurvig öronlappsmössa på huvudet. Jag ser henne uppriktigt le med ögonen, mot en överraskande bister karl i ett slags svart tunn turban, inte olik en nylonstrumpa. Hon släpper då och då sitt korslagda underben mot hans gråskrynklade kavajbyxa; han föser ihop sitt ansikte, fikonlikt, oavsett. Hennes läppar bär samma pockande färg som pricken i pannan, och jag tycker de sväller för varje gång jag kikar på dem, tänker att om ett ögonblick har jag dem fästade mot mitt ansikte - så rinnande är de.

I det inglasade centrat lyssnar jag till hur människorna förvarar sina gulfärgade spyor mellan stängda läppar och hals. Jag ser att de aldrig blinkar, jag känner stanken från de söta kropparna. Jag vinkar, som om tänkte jag på annat, med alla tio fingrarna, i ansiktshöjd, åt försäljarna, då de bestämmer sig för att ta ett långt kliv rakt ut mot mig: "jag ska berätta en sak för dig", säger de. "Nej", säger jag, och ler vitt amerikanskt med tandköttet blottlagt: "jag har slutat upp med att handla annat än det jag behöver".
Till exempel idag köper jag mousserat vin från Champagne, tjocksockor och tomtebloss; apotekets kondomer, en levande lämmel och en broderad kudde; amalgam, en uppstoppad vråk (till lämmeln), extrahårt bitsocker (till dig); handrullad lakrits, kalk samt ved. Men det behöver jag ju inte säga.