SmältningenJag satt redan på huk på den frostiga bryggkanten. Kylan hade börjat tränga igenom byxtygen, men jag var så van att det ingenting gjorde. Flickan var rosig, hade ett buckligt ansikte, styvt, något narigt, som vore hon finska eller redan gumma, och det var alldeles runt och rött, av kylan. Friskt, som ett äpple, levande, där det kom närmare, som en bubbla, eller en ballong, med en grön tunn halsduk, som köpt för en femkrona på något loppis i en söderförort. På huvudet bar hon en brandgul stickad mössa, utan knopp eller tofs, ty den hade nog ryckts bort i någon vild snölek på någon annan plats, i någon annan stund. Om ansiktet, som kom allt närmare, och med - som såg det ut från ovan - en allt högre hastighet, gungade flortunna isflak, antydda blänken, som andetag mot hud. För varje stund ansiktet närmade sig minskade mängden grums: alger, avlagringar från bottenslam och gud vet vad - bitar av stjärnor, av rymdskepp? - och vattnet blev friskt och gott, att drickas av.
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Per Teofilusson
Läst 305 gånger och applåderad av 4 personer Publicerad 2010-12-29 19:25
|
Nästa text
Föregående Per Teofilusson |