Vaknar, vill inte vakna, vaknar. En mortelstöt mot märgen, gnager. I botten av en tusenårig brunn ligger en gul ål och ruvar, vakar. Fina du, jag vill inte vara elak mot dig, det är inte jag, det är de som gick före, de som grävde diken mellan Nedre Soppero och Mertajärvi; de som satt med djävulska mantran halvt tydbara mellan sina läppar; de som klistrade upp hawaiipalmer från Hemmets Journal på sina brandgula köksskåp; de som satt stela vid svarta fönster i frostblom och lyssnade till vått dunkande hjärtan; de som vägde en i sina förfrusna handflator, som vore man en väldig fisk. De som stirrade och tittade men aldrig såg.

Fina du, fan, jag vet att jag inte behöver förklara mig, jag vill hålla i dig. Jag vill hålla i dig. Jag spränger berg. Då och då går jag omkring med dynamit i mun, spränger berg, bry dig inte om det, det är ingen fara, vi kan mula varandra under tiden. Jag vill vara en yrvaken. Vill inte vara en orm som letar sig djupare in bland kvarlevorna, vill vara en fjäril som letar sig ut mellan lämningarna. Vill smaka ditt vatten.