Vi fastnade emellan skärvorna
såsom insekter gömmer sig under stenar
och tonårskåthet ger oss illusioner om en lättare vardag

Medan virtuella kommunikationer är de egentliga kärleksbreven
ser dammpartiklar ibland ut som satelliter när de tror att de är farkoster i universums innersta

En gång i vårt tonårsentoniga liv ville jag dö med dig
känna din puls
vara den som slet ut din ekvationsfyllda hjärtartär och förbli
den enda konstanta karaktären bland dina imaginära luftslott

Jag sa
att man måste förlora sig i sig själv för att kunna hänge sig åt någon annan

Och medan jag märkte att erotik rimmade på tragik och panik
tog du mina ord såsom en dålig godissnattare

Ibland så vill jag känna din andedräkt smula sönder min kind och känna hur mina ben krossas
under tyngden av en annan kropp
lägga mig ner och förfrysa bland vätebindningar långt under nollgränsen

Ibland snyltar jag på dina ord och påstår att sålänge maskhålens kvantmekanik förblir outforskad
är vi förlorade bortanför vår förmåga
fast min samhällsinstruerade hjärna stretar emot klingar de fint på tungan

Som en undanflykt för att drunkna i saliv
fast jag vet att jag inte kommer få se din panna avslöja varenda liten detalj i form av genomskinliga havspärlor mer
eller känna smärtan av brutna ben

Du sa
tänk om jag vaknar innan jag dör, det skulle jag ångra

Vem fan skulle inte göra det?

Jag är bara rädd för att sluta andas innan jag levt
för att smittas av dina lungor och riva ut min såkallade självinsikt bland alla pubertala tonårstoner

Rädd för att kvävas med dig