Mina sönderbitna lillfingrar agerar nu mer substitut för den trygghet som Ninus gossedjursöron en gång utgjorde medan han betraktar mig med sin transvestitkjol och säger åt mig att växa upp från mitt bipolära tonårsliv.

Jag inser att mascaraklet rimmar på skörhet och mentalitet medan du är min ambivalens och jag har aldrig känt mig så sviken som när jag maler insekter mellan mina tänder för med dig önskar jag att faktiskt vore analfabet för jag är kär i mina egna ord.

Jag vill inte dö.

Vem fan vill ha mirakel när min tröja är fylld av osynliga stjärnor under ögonen och jag minns att jag förgiftade dig med glödande eldklot när du aldrig slutade säga att det sved när jag tog på dig
gick lös med rimmen och sa att mina omfamningar lämnade avtryck svarta som nattsot gestikulerade i tysta hot när vårt liv började köra på autopilot.
Vår rastlöshet ville aldrig riktigt slå rot.

Små handdukar gör det svårt för mig att andas,
jag vet inte varför,
men när jag viker dem så stockar sig andetagen i halsen.

Jag visste inte ens att andetag kunde stocka sig.

Jag vill tända lampan för att se min egna stjärnhimmel och försöka minnas mina
egna frigolitgalaxer
men jag ser bara karlavagnen och skyller på att det är ju faktiskt sent och min kaosartade hjärna har fullt upp med att skilja orden isär för att inte slinta och råka döda dig med regnbågsfärgade maskingevär när konsonanterna och vokalerna hoppar in i buskage i tron om att de är kär.

Ja alla har vi en gång varit unga och jag är ju fortfarande där.

Kärlek är nog för dom utan dödsångest och när jag säger ångest så kan helt plötsligt 75% av jordens befolkning kategorisera sig där.
Men jag har ju faktiskt ingen källa på det.

Min beröring bränner tydligen fortfarande som en såndär manet som jag såg i ett baywatch avsnitt en gång då Pamela Anderson fortfarande var snygg.

Jag vill inte dö.