I ett glashus byggt av syre
med de vassaste stenar runtomkring

jag är ledsen men
dina sköldar har inte
hindrat mig tillräckligt

snart ska du märka min närvaro

vintergatan håller andan
när stenen som vilat
i min hämndlystna hand
lyfter


svävar genom luften
i explosion av svek
för varje andetag som
luften kunde skapa


i glassplitter står jag
med skärvor
insprängda i min egen hud
vänder jag mig om
och låter dina svarta hål
blöda


utan din påhittade trygghet
ditt låtsasskydd
som du skapade genom
de sagor som du var tvungen att
vagga in dig själv i
ska mörkret sakta väcka dina ögon
och ditt hjärta av sten


jag ska inte hålla din hand
när kölden kommer för att
marschera genom dina vener

jag ska inte hålla din hand
när du inser
att det är det enda du
inte klarar dig utan