I rörelse från svart till grå, tills all sand fastnat under huden. Föser mig utan en linje, ingenting alls, ingen skärpa. Begär aldrig en diagnos; landar ändå alltid i järnhaltig lera, mot pustar av rost i regnvattnet. Cancern kletar i cellerna, vrider sig från och till. Jag gapar: ur mun knäpper det, som frusen kvist på saltad asfalt. Jag vet inte vad alla röda trådarna vill säga, de springer ju som nackade spindlar när jag vrider upp stenarna. Jag har ingen hjärna. Jag är ingen, ingen - med huvudet mot ekrarna. Med ansiktet mot sly sväljer jag slem och halva ord. Med turkos olja under ögonlocken lyssnar jag till de meningslösa bokstäverna som simmar mellan bladen. Snart, ja - mycket snart kommer tårarna, som hagelkorn på fönstren. Då kurar jag ihop mig vid dörren, mot mattan, mellan skorna. Hej, så länge -