Vinden leker med mitt hår. På vattenpölens vågor matas solen fram, skedvis: ett leende i taget. Jag är en sten. Halva mig har gått i jorden. Jag samlar på fördämningar, bär bort avsatser. Hämtar hem rör, suger tag. När jag säger det här har alla gått över till sina maskiner, till sina kaffebryggare, till kupongerna. Man har promenerat förbi fickorna med fjolårets cyklar. Sorterat i tvärniten, städat bland sprången. Det är kanske bråttom, ingen vet.

En gång för länge sedan har man gett mig att äta, potatisen, av köttet. Gett åt mig bröstet. Man har noga tittat på mig, värderat, beskrivit. Provat fylla i håligheter. Medan jag nu talar förvandlas hjärnan till garn. Som hörde ingen. Jag minns ändå att man skrikit på mig, pratat på. Kastat slarvigt ätna äpplen mot min oföränderliga yta, som var jag ett buktande hav. Kanske snö på vågor. Jag blev tung, men aldrig mätt.

Vindens fyra fingrar plockar i mitt hår. Man har pressat ut mitt ansikte mot gruset, skakat mig fast. Tigit mig stum, surplat kaffet under tiden. Låtit armarna falla över bordskanterna. Det värker i ryggslutet, beständigt: det är där marken pressar på. Men jag tar ändå över. Vill göra jobbet själv. Jag vet inte om jag bestämt mig, men jag tänker skala, naket. Jag vill vara vinden i mitt hår. Ibland är jag vinden. Ibland är jag också vinden i ditt hår. Jag vill äta den, också av dig. Snurra runt, i forsen.